Jenni Landin

Min vardag är som en cd skiva på repeat.
Samma samma varje dag.

Men det gör inget egentligen, för jag njuter för fullt av varje ögonblick.
Min svärmor ska på någon föreläsning där dom tar upp att " man ska alltid se det positiva i situationer" även när det är så negativt så du bara vill lägga dig ner på marken och tyna bort.

Så det tänker jag försöka börja med. Varje dag, se saker med positiva ögon.

Exempelvis. Det är ju tur att vissa människor är så pass mentalt sjuka och elaka.
Det visar ju bara hur smart och empatisk jag är.

Det är tur att datumet på osten gick ut för en vecka sedan.
Det visar bara på hur liten koll jag har och att jag måste uppmärksamma saker bättre.

Vilken tur att frysen stod öppen över natten och pyttipannan tinade.
Nu behöver jag inte bekymra mig om att fundera ut vad vi ska äta till middag.

Ja positivt tänkande helt enkelt.

Har ni inte förstört tillräckligt många liv. Speciellt du din förbannade psykopat.
Och du som sitter där brevid, totalt manipulerad och bara nickar som en j*vla nickedocka.
Har du kanske glömt hur många gånger du själv har ropat på hjälp då han har piskat skiten ur dig.
Då folk har ställt upp för dig, för att du sen tvär vänder och kastar skit i deras ansikten.
Ja du är inte ett dugg bättre.

Personligen lever jag i verkligheten så jag ägnar mig inte åt smutskastning där jag namnger folk.
Men ni vet precis vilka ni är.
Vad tror ni att ni ska få ut av detta, med era j*vla teorier.
Inte ett skit kan jag lova.
Ni har börjat gräva en så djup j*vla grop och det finns två personer som kommer falla ner i denna.
Jag kan med gott samvete intyga att det inte är EN ENDA människa som kommer att hjälpa er upp.

Lev ni vidare i eran fantasi värld.
Där han slår och du blir slagen.
Låtsas som att ni lever med eran tomtebo-lycka.
Fasaden spricker snart och då kommer allmänheten ännu en gång få se ditt riktiga jag M, jag lovar dig ingen människa kommer vilja andas samma luft som dig då dom inser att dom har gått på dina j*vla lögner.

Från första gången jag träffade dig kunde jag se rätt igenom dig, det syntes precis vilken slags människa du var. Har haft med sådanna som dig att göra med förut.
Du kan nog fortsätta manipulera vissa i din omgivning.
Damen din har ju kommit tillbaka har jag hört.
Men det är ju så när man är svag i psyket.
Men då och då kommer det någon till som kommer att se ditt sanna jag.
En till som kommer att se till att alla får veta vad du går för.

Tragiskt.

Det är allt jag har att säga.
Era gamj*vlar!

Gick och lade mig för att snusa troll en stund.
Bäddade ner oss i stora sängen med duntäcken och myste på.
Efter en stund somnade mitt lilla troll och även jag passade på att slå igen ögonen.

Huge misstake!

Jag hamnade i någon slags dvala, både vaken och sovandes samtidigt och plötsligt börjar jag drömma.

"Jag står och pratar med någon utanför vår ytterdörr. Jag vet inte vem det är, någon som söker Mr A. Efter en stund hör vi en bil komma körandes längs vägen och våra blickar vänds mot infarten. Där kommer bilen, med
Mr A. Han är på väg att ska svänga in. Men samtidigt som han svänger pratar han i telefonen och han vrider på ratten för sent. Så istället för att lugnt köra in på gården ser jag honom styra rätt in i en av de höga snödrivorna som pryder infarten. Allt går i slowmotion och jag ser hur hela bilen trycks ihop, jag ser Mr A:s huvud slängas framåt och nästan hör hur hans nacke bryts då airbagen slås ut."

Jag vaknar till ur dvalan av att jag tappar andan.
SHIT!
Jag tror nästan att hela scenariot var sant för ett ögonblick, satt nästan gråten i halsen.
Att drömma mardrömmar nattetid kan jag gå med på, men när man varken sover eller är vaken så vill jag inte drömma.
I kväll ska jag krama min Mr A extra mkt.
Vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade honom eller Thula.

Så skulle jag ta alla onda ord, alla iditiska spekulationer och elaka citat.
Stoppa dem i en säck för att sedan bränna på bål.

Om jag bara kunde.

Så skulle jag vrida tillbaka klockan.
Stoppa det som var på väg att ske.

Men jag kan.

Hålla om dig och berätta hur mkt du betyder för oss.
Skratta med dig åt alla fina minnen.
Gråta med dig och bara lyssna.

Vi vet vilken underbar människa han var.
Vi vet vad han ville med sitt liv.
Vi vet hur mycket han älskade dig.
Hur mycket du betydde för honom.

En ny vecka har börjat och det är nya äventyr på intågande.
Ja kanske inte för min del för veckan ser väldigt tom ut i min almanacka.
Men det kanske finns andra människor som lever ett mer spännande liv än vad jag gör.
Men jag ska inte klaga, jag har det så underbart man bara kan ha.
En underbar man som jag vet älskar mig,
en dotter som är så vacker, busig och helt underbar,
ett hus här på "landet" som jag trivs oerhört i.
Sist men inte minst har jag min underbara familj och mina underbara vänner.

Känner mig full av kärlek idag.

Ett års-dagen börjar närma sig och självklart börjar gamarna att cirkulera.
HUr svårt ska det vara att lämna en människa i fred.

Flashback och alla idioter som sitter där och analyserar i saker dom inte har att göra med, kan dra åt helvete.
Skvaller som snappas upp och läggs ut, analyseras om och om igen för att till slut bli någon form av "halvsanning".
Jag såg att den skrivit detta..... kanske finns något i det.....det måste finnas något i det..... jag vet att detta är sant..... ren fakta.... osv

Patetiskt.

Tur att du är så stark vännen så du bara låter detta skölja av dig.
Du vet att vi finns här för dig, alltid.

Önskar det fanns något jag kunde göra så det vart ett avslut på allt. Så du kan få någon ro i själen.

Jag som trodde det var på bättringsvägen för gott.
Ack så fel jag hade, för nu börjar smärtan om igen.
Tänk att det ska vara så svårt att få en remiss till sundsvalls sjukhus.
Har väntat i flera veckor nu och ingenting händer.

Enligt överläkaren på kirurgkliniken i Sundsvall så ska inte mitt bukväggsbråck kunna leda till några komplikationer. Så det finns ingen anledning att åtgärda detta på kirurgisk väg.
Detta får mig att önska att det var överläkaren själv som hade detta bråck, sen kan han/hon komma och berätta igen för mig att det inte är komplikationer då man har en sådan smärta i buken så man inte kan bära sitt barn. Knappt sitta eller gå.
Då man ligger i fosterställning med vetekudde på magen och har så ont så man skulle vilja slå ut tänderna på någon. Om det inte är komplikationer då undrar jag hur man ska känna innan man får den hjälp som behövs.

Det jag absolut inte heller förstår är hur denna människa ens kan yttra sig då han/hon inte ens har träffat mig personligen utan utgår ifrån två andra läkare som har undersökt mig då jag varit höggravid och en gång efter förlossning. Dessa undersökningar gick till på följande sätt.
Peta peta (på magen)
Nicka lite.
KOnstatera att det är ett bukväggsbråck.

Däremot Torsten, han var en trevlig läkare han. Som förstod allvaret i min smärta. Som förstod att ett bråck som har en längd på ca 2-2,5 cm ger komplikationer och måste åtgärdas.
Han skickade in en remiss, men tyvärr ligger den nu där på kirurgkliniken och, ja jag vet inte, förmultnar kanske.
Får jag avslag denna gång oxå så ska jag åka upp till denne överläkare och tala öga mot öga, jag vill att han/hon ser mig i ögonen och säger samma sak som han/hon skrivit i brevet.

Då kommer det ta hus i helvetet kan jag lova!

Fick nyligen en kommentar om att man inte är världens bästa mamma bara för att man prioriterar barnet först. Visst det vet jag så mkt väl om, det jag menar är att orken, efter att man sovit uruselt en natt, städat huset, ammat, umgåts med sin man osv, inte finns där till att stå och sminka sig eller fixa håret.
Jag vill bara lägga mig ner och sova eller gå på sparlågorna och få det som behöver göras gjort.

Jag är väl medveten om att jag skulle behöva ägna mer tid till mig själv.
Just nu vet jag bara inte hur jag ska lyckas få till det.

Nog visste jag om det redan innan mitt troll föddes att det skulle bli svårt att få tiden att räcka till.
Man skulle börja prioriter annorlunda, självklart kommer hon först.

Men jag trodde inte att jag skulle låta det gå så långt att jag började glömma bort mig själv, både mitt inre men framförallt mitt yttre.
Jag kan med facit på hand räkna de gånger på en hand då jag stått framför spegeln och gjort mig fin.
Då jag har varit mån om mitt yttre, då jag har känt mig vacker.

Idag har jag bara mitt barn, min man och huset i mina tankar.
Och jag kan känna ibland hur jag avundas alla runt omkring mig, tänker på hur alla ser pigga och fräsha ut och sen ser jag till mig själv och vill bara gråta.
Jag har helt tappat intresset för min egen skönhet, den finns inte längre där i mina ögon.

Jag känner mi som en gammal möglig säck potatis.
Och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att börja känna mig vacker igen.

Över allt skitsnack som far från mun till mun.
Jag har börjat stänga av mina paraboler, den sändning jag får in vill jag ändå inte lyssna på.

Dra åt helvete.
Undrar om gårdagens karatefylla verkligen var värd denna baksmälla jag bär på.
Känns som att den endast går att bota med antibiotika.
Orkar knappt finnas till.

Detta illamående.

...

Usch, har en liten klump i magen och lite värk i mammahjärtat.
Visst ska det bli jätte roligt att gå ut och dansa och dricka lite drinkar.
Men tanken på att jag ska gå ut utan min bäbis, mitt lilla troll får hjärtat att värka lite.
Hon är ju trots allt en del av mig, hon är alltid med mig i stort sett 24/7.

Men visst vet jag att det är bra både för mig och Thula, men separationsångesten kommer att finnas där hela kvällen.
Måste bita i det sura äpplet, lära mig att Mr A faktist också är helt kapabel till att ta hand om sin dotter. Jag är inte alltid bäst på allt och jag måste låta honom få lite mer utrymme i hennes vardag.

Jag är inte medvetet elak på det sättet. Det är bara att, ja, vad är det. Jag kanske är lite utav en känguru. Som bär på sinb bebis i "pungen" på magen. Skyddar sitt barn mot allt och alla.
Nu säger jag inte att jag skyddar henne mot sin far, absolut inte. Utan det känns väll kanske som att jag vet vad som är bäst för henne, jag kan alla rutiner. Vet hur hon låter när hon är hungrig, har ont i magen, vill ha närhet. Ja hela kittet.
 Och jag har väl lite svårt att inse att även Mr A vet det.

Så det är bara bra för mig att lära mig släppa kontrollen lite.
Vill absolut inte att Mr A ska känna sig överflödig.

Nej skärpning Jenni, du må vara mamma men Thula har oxå en underbar pappa som älskar henne mest av allt och du måste lära dig att kliva åt sidan.
Du vet inte alltid bäst.

Tror jag är en av de få som inte hakat på trenden med facebook.
Nightlife, lunarstorm, facebook, same shit different name i mina ögon.
Jag är inte så jävla nufiken på att veta vad folk gör varje halvtimme i sitt liv.
Inte heller all den där skiten med att "puffa" gå med i "klubbar" osv.

Vill jag veta vad mina vänner gör så använder jag mig av den gamla hederliga metoden lyfta-på-luren-och-ringa. Funkar alldeles utmärkt för mig och det kommer den att göra framöver oxå.

Visst finns det en hel drös som konstant tjatar om att jag ska gå med i facebook. Det är ju så bra att vara med där. Men jag kommer att tjura på och fortsätta neka till att bli en anhängare till denna "sekt" Ha ha, you can call me old-fashion men det enda jag kan sträcka mig till att använda är msn ibland (som t ex nu när man pratar med svärpärona)

Nej, jag har en egen klubb jag "våga vägra facebook" vi är ungefär två medlemmar just nu. Någon som vill vara med, gratis medlemsskap och vi kommer aldrig att be om personuppgifter eller på något sätt hävda om äganderätt över dina bilder.

Var ut en snabbis till huset, men glömde totalt bort att ta nya bilder.
Är för trött för att min hjärna ska fungera riktigt.
Mr A skickade bilder på mobilen, han har nu vitlaserat matsalsgolvet en sväng.
Wiihii det börjar bli ett riktigt hem nu, på allvar.
Det blir så himla fint därute. Precis som vi vill ha det.

Om någon hade frågat mig för en 7-9 år sedan vad jag trodde skulle hända i min framtid så hade jag aldrig kunnat drömma om att jag i dag vid 27 års ålder skulle vara gift, precis fått barn och dessutom köpt hus i Timrå.
Jag och Wangi som alltid låg bakis på hennes soffa under helgerna och ingick en pakt med varandra. Det räckte med att en av oss skulle ha pojkvän för självklart skulle vi kunna "låna" ut denna pojkvän till den andre så den fick bakis mysa på soffan (inge hångel, sex eller någon annan form av intimitet) utan endast kramar var tillåtet.
Tyvärr Wangi måste jag nog säga att jag kan tyvärr inte låna ut min Mr A till dig för bakismys, men du kan få bo i våran gäststuga till sommaren.

Mr A är på väg hem nu, vi tänkte lyxa till det med en flottig biteline pizza ikväll.
Passa på att njuta av varandras sällskap, vilket innebär "bakismys" på soffan, utan att vara bakis förståss. Självklart har vi det klart för oss att vi båda kommer att ligga som två utslagna sillar inom en timme. Men huvudsaken är att vi i allafall gör en insatts till att rå om varandra.
Dessutom, vem gillar inte att somna i armarna på den man älskar.

Statens så kallade regler för avgifter samt föräldrapenning måste vara ett skämt.
Jag höll på att koka över idag när jag ringde a-kassan.
Inte nog med att jag förlorar ca 2000.- i månaden på att vara mammledig istället för arbetslös, så ska jag betala fullt pris på avgiften till a-kassan eftersom det anses vara en inkomst med föräldrapenning.

Jag vet inte men jag tycker att det är vansinne.
När man får barn blir utgifterna högre, visst jag ammar, men det finns andra saker att lägga ut pengar på förutom mat. Så som blöjor, tvättlappar, amningsinlägg, kläder mm.
Detta kostar pengar!

Så med andra ord vill staten att allt fler människor i sverige ska bli socialfall när de skaffar familj, eller hur tänker dom? De som är arbetslösa och utnyttjar stystemet ( vilket är jävligt lätt, bara att ljuga någon gång var tredje månad för handläggaren på arb.förmedlingen ) ska ha en högre inkomst än de som måste ta ut föräldrapenning.

Visst skulle jag kunna spara min mammapenning till senare och börja stämpla a-kassa istället. Skulle få in ungefär 3000.- mer i månaden med barnbidrag inräknat. Men då måste jag finnas till arbetsmarknadens förfogan och hur många är det som anställer en nybliven mamma med en 9 veckors bebis och om de gör det, vem ska då amma och vara hemma med mitt barn?

Nej staten kan kyssa mig i arslet.
Har inte mkt övers för dem idag.

Jag kan inte vara lyckligare än vad jag är nu.
Jag har en underbar man som jag älskar så hjärtat värker och som jag vet älskar mig minst lika mycket.
Jag har en dotter, ett underbart litet knyte som är så ljuvlig.
Som jag älskar mer än livet själv.
Jag har en familj, svärföräldrar och vänner som finns där i vått och torrt.
Jag har ett hus, som jag vet att Thula kommer få den bästa uppväxten i.
Med massa lek och bus på gården.
Ja jag har allt, precis allt som jag har drömt om.
Jag har nog till och med mer än jag drömt om.
Jag älskar mitt liv.




Stolt Mr A med Thula, endast någon timme gammal.
Mina ögonstenar.